Patella Luxation
Ett tag efter att vi hade köpt Ella 2009 så märkte vi att hon gjorde små "tjolahoppsansteg", främst vid tempoväxlingar.
Innan köpet så veterinärbesiktigade vi henne, men fick inga anmärkningar på något. Vi åkte tillbaka och då fick vi beskedet att det var en lindrig form av Patella Luxation (http://www.hundsport.se/redaktionellt/veterinaren_mapp/diagnos_patellaluxation.html), men att det var så vanligt bland småhundar och att det inte var något hon hade ont av och inte något man behövde göra något åt i Ellas fall.
Ella visade inga synliga tecken på att det besvärade henne (mer än hennes tjolahoppsansteg), så vi fann oss i det beskedet vi fick, men visst började varningsklockorna att ringa...
När vintern och kylan kom 2009, så märkte jag att Ella visade ovilja över att gå ut och att hon ibland, främst när vi hade varit ute, gnagade på sitt ben. Jag tyckte detta var konstigt och tog upp det med veterinär. Svaret var att det troligen var så att det var kallt och när hon kom in i värmen så kunde det börja "sticka" i benet (som det ibland gör i våra fingrar när vi börjar få tillbaka värmen) och att det var därför hon bet sig själv i benet.
Vi fann oss även i det beskedet och tänkte att det kanske inte var så farligt iaf.
Jag hade ofta en konstig magkänsla av att det var något som verkligen var fel, men vad skulle jag göra? Jag hade ju varit hos veterinären...
Tjolahoppsanstegen fortsatte, men gnagandet avtog när det blev varmare.
Våren, sommaren och hösten 2010 gick och inga förändringar skedde. Men sen kom snön i november...!
Vi hade lämnat Ella över dagen hos en bekant som skulle passa henne medan vi åkte upp till Ullared. När vi kom hem så hade det kommit rejält med snö. Jag gick och hämtade Ella och på vägen hem så fick jag nästan en chock! Hunden hoppade nästan konstant tjolahoppsansteg hela vägen hem! Att inte mitt hjärta stannade, eller hoppade ut!!!
Dagen efter ringde jag direkt till veterinär Sunne Jerre (specialist steg 2 kirurgi) på Jennyhill Djurklinik, www.jennyhilldjurklinik.se. Att jag ringde till honom berodde på att Tindra, Ellas lilla kompis, hade opererat båda sina bakben hos honom tidigare under året.
Vi åkte dit och han konstaterade Patella Luxation. Han ordinerade operation så fort som möjligt, då han trodde att hon hade väldigt ont p.g.a. kylan och eventuellt en lindrig artos/värk. Hans åsikt var att det aldrig går att gradera hundens obehag av PL med graden av PL och att man i de flesta fall borde göra något åt det (operera).
Ella fick tid för operation den 6 december 2010.
Vi lämnade in Ella på morgonen och jag gick hela dagen med en klump i min mage och väntade på hans samtal... Till slut ringde han och berättade att operationen hade gått bra (vi pasade även på att operera hennes navelbråck). Han förklarade att hennes knäskål var "grunt skålad" (nersliten) och att det var bra att vi opererade henne.
För Ellas skull ville han att hon skulle stanna där över natten för bästa tillgång till smärtlindring.
Det var nog en av de värsta nätterna jag haft på länge! Det var såååå tomt här utan henne i sängen och jag ville inget annat än att det skulle bli dags att hämta henne!
Det var mänskliga, egoistiska känslor, för jag visste ju att Ella behövde den bästa vård som var möjligt för att underlätta för henne. Men jag saknade ju henne!
Till slut var det dags att åka och hämta henne iaf! Och vilken syn det var...
Ella hade inte en susning om att vi kom... Vi stod ändå och pratade med sköterskan en liten bit från buren där hon låg, men hon reagerade inte. Inte ens när de plockade ut henne fick vi någon reaktion... Hon var helt borta!
Vi fick alla instruktioner, recept, tid för återbesök, betalade och åkte hem...
Ella 3 dagar efter PL-operation. Agraffer (metallklämmor) istället för
stygn både vid navelbråcket och knäet. Och några rejäla blåmärken!
Rehabtiden var extremt jobbig...
Den första tiden (ca. 10 dagar.) skulle hon bara precis ut och kissa och bajsa.
Därefter (17/12) togs stygnen och det det "riktiga" jobbet började...
Det var stretching och massage (speciella övningar) på schemat och kortare promenader (10-15 min) då man skulle gå så långsamt så hon drog i kopplet (för att jobba upp musklaturen mer). Inte så lätt med en hund som Ella som är ganska följsam i kopplet...
Efter ca. 3 v. (7/1) var det dags för ytterligare ett återbesök.
Mer massage och stretching (andra övningar) och börja gå lite längre promenader (fortfarande dra i kopplet).
Efter ca. 4 v. (4/2) hade vi nästa återbesök.
Då kunde vi sluta med massagen (hon blev friskförklarad fast det brukar ta betydligt längre tid!) och bara låta henne "vara hund"! Självklart skulle vi fortsätta att promenera mycket med henne, men hon fick äntligen lov att vara lite lös och springa igen.
Under hela den här perioden så var det en riktig rövarvinter!
Jag vallade Ella i hög snö, snöstorm, regnstorm och på isgator! Det var ett helvete!
Jag trodde aldrig att Ella skulle få rätt på sitt knä, eftersom hon hoppade ur snödrivor och halkade på isgatorna...
Men det var bara att traska på för hon var ju tvungen att bygga/stärka sina muskler.
Vi gick ca. 4 promenader om dagen på ca. 20-30 min vardera, samt en längre runda på ca. 45-60min. VARJE DAG! I UR OCH SKUR!
Detta gör vi fortfarande... Hon får några "normalrundor", samt en längre promenad (45 min-1,5 tim.) varje dag. Det är inte många dagar sedan operationen som jag inte gått en långrunda (max 10), så jag försöker verkligen hålla igång hennes ben.
Hennes tjolahoppsansteg har vi tyvärr inte blivit av med (men det är på nivå som det var innan op.), men det kan finnas andra orsaker till dem.
Om det var värt det (pengar, oro, tid, rehab, bättring)? Jag hoppas det... Det kan nog bara Ella svara på... Jag hoppas bara att jag gjorde rätt val, för hennes skull.
Hade hon varit äldre (runt 12 år??), är jag inte säker på att jag hade gjort samma val... Det är en stor operation med mycket rehab och eftervård som är tidskrävande + att det kostar en hel del. Dessutom är ju operation alltid riskfylld, och kanske mer på äldre hundar. Kanske hade det i det fallet varit bättre att hitta en smärtlindrande medicin och låta henne leva gott så länge knäet orkade??
Men, Ella var inte ens 5 år fyllda när detta hände och jag hoppas att mitt val gör att det ökar mina chanser att ha henne i många år till och att tiden vi lade ut på detta kan ses som en investering!
Kalaset kostade totalt ca. 23.000:- om vi räknar in återbesöken. Som tur var så hade inte Tibetansk spaniel en klausul om PL i vår försäkring, samt att jag hade både valpbesiktningspapperna + de från när vi köpte henne, så vårt försäkringsbolag IF, www.if.se, godkände allt. Vi betalade bara vår fasta självrisk på 2500:-. TACK IF!
JAG ÄR YTTERST TACKSAM FÖR ALLT!
Ett stort tack även till SUNE JERRE för ett bra jobb!
Innan köpet så veterinärbesiktigade vi henne, men fick inga anmärkningar på något. Vi åkte tillbaka och då fick vi beskedet att det var en lindrig form av Patella Luxation (http://www.hundsport.se/redaktionellt/veterinaren_mapp/diagnos_patellaluxation.html), men att det var så vanligt bland småhundar och att det inte var något hon hade ont av och inte något man behövde göra något åt i Ellas fall.
Ella visade inga synliga tecken på att det besvärade henne (mer än hennes tjolahoppsansteg), så vi fann oss i det beskedet vi fick, men visst började varningsklockorna att ringa...
När vintern och kylan kom 2009, så märkte jag att Ella visade ovilja över att gå ut och att hon ibland, främst när vi hade varit ute, gnagade på sitt ben. Jag tyckte detta var konstigt och tog upp det med veterinär. Svaret var att det troligen var så att det var kallt och när hon kom in i värmen så kunde det börja "sticka" i benet (som det ibland gör i våra fingrar när vi börjar få tillbaka värmen) och att det var därför hon bet sig själv i benet.
Vi fann oss även i det beskedet och tänkte att det kanske inte var så farligt iaf.
Jag hade ofta en konstig magkänsla av att det var något som verkligen var fel, men vad skulle jag göra? Jag hade ju varit hos veterinären...
Tjolahoppsanstegen fortsatte, men gnagandet avtog när det blev varmare.
Våren, sommaren och hösten 2010 gick och inga förändringar skedde. Men sen kom snön i november...!
Vi hade lämnat Ella över dagen hos en bekant som skulle passa henne medan vi åkte upp till Ullared. När vi kom hem så hade det kommit rejält med snö. Jag gick och hämtade Ella och på vägen hem så fick jag nästan en chock! Hunden hoppade nästan konstant tjolahoppsansteg hela vägen hem! Att inte mitt hjärta stannade, eller hoppade ut!!!
Dagen efter ringde jag direkt till veterinär Sunne Jerre (specialist steg 2 kirurgi) på Jennyhill Djurklinik, www.jennyhilldjurklinik.se. Att jag ringde till honom berodde på att Tindra, Ellas lilla kompis, hade opererat båda sina bakben hos honom tidigare under året.
Vi åkte dit och han konstaterade Patella Luxation. Han ordinerade operation så fort som möjligt, då han trodde att hon hade väldigt ont p.g.a. kylan och eventuellt en lindrig artos/värk. Hans åsikt var att det aldrig går att gradera hundens obehag av PL med graden av PL och att man i de flesta fall borde göra något åt det (operera).
Ella fick tid för operation den 6 december 2010.
Vi lämnade in Ella på morgonen och jag gick hela dagen med en klump i min mage och väntade på hans samtal... Till slut ringde han och berättade att operationen hade gått bra (vi pasade även på att operera hennes navelbråck). Han förklarade att hennes knäskål var "grunt skålad" (nersliten) och att det var bra att vi opererade henne.
För Ellas skull ville han att hon skulle stanna där över natten för bästa tillgång till smärtlindring.
Det var nog en av de värsta nätterna jag haft på länge! Det var såååå tomt här utan henne i sängen och jag ville inget annat än att det skulle bli dags att hämta henne!
Det var mänskliga, egoistiska känslor, för jag visste ju att Ella behövde den bästa vård som var möjligt för att underlätta för henne. Men jag saknade ju henne!
Till slut var det dags att åka och hämta henne iaf! Och vilken syn det var...
Ella hade inte en susning om att vi kom... Vi stod ändå och pratade med sköterskan en liten bit från buren där hon låg, men hon reagerade inte. Inte ens när de plockade ut henne fick vi någon reaktion... Hon var helt borta!
Vi fick alla instruktioner, recept, tid för återbesök, betalade och åkte hem...
Ella 3 dagar efter PL-operation. Agraffer (metallklämmor) istället för
stygn både vid navelbråcket och knäet. Och några rejäla blåmärken!
Rehabtiden var extremt jobbig...
Den första tiden (ca. 10 dagar.) skulle hon bara precis ut och kissa och bajsa.
Därefter (17/12) togs stygnen och det det "riktiga" jobbet började...
Det var stretching och massage (speciella övningar) på schemat och kortare promenader (10-15 min) då man skulle gå så långsamt så hon drog i kopplet (för att jobba upp musklaturen mer). Inte så lätt med en hund som Ella som är ganska följsam i kopplet...
Efter ca. 3 v. (7/1) var det dags för ytterligare ett återbesök.
Mer massage och stretching (andra övningar) och börja gå lite längre promenader (fortfarande dra i kopplet).
Efter ca. 4 v. (4/2) hade vi nästa återbesök.
Då kunde vi sluta med massagen (hon blev friskförklarad fast det brukar ta betydligt längre tid!) och bara låta henne "vara hund"! Självklart skulle vi fortsätta att promenera mycket med henne, men hon fick äntligen lov att vara lite lös och springa igen.
Under hela den här perioden så var det en riktig rövarvinter!
Jag vallade Ella i hög snö, snöstorm, regnstorm och på isgator! Det var ett helvete!
Jag trodde aldrig att Ella skulle få rätt på sitt knä, eftersom hon hoppade ur snödrivor och halkade på isgatorna...
Men det var bara att traska på för hon var ju tvungen att bygga/stärka sina muskler.
Vi gick ca. 4 promenader om dagen på ca. 20-30 min vardera, samt en längre runda på ca. 45-60min. VARJE DAG! I UR OCH SKUR!
Detta gör vi fortfarande... Hon får några "normalrundor", samt en längre promenad (45 min-1,5 tim.) varje dag. Det är inte många dagar sedan operationen som jag inte gått en långrunda (max 10), så jag försöker verkligen hålla igång hennes ben.
Hennes tjolahoppsansteg har vi tyvärr inte blivit av med (men det är på nivå som det var innan op.), men det kan finnas andra orsaker till dem.
Om det var värt det (pengar, oro, tid, rehab, bättring)? Jag hoppas det... Det kan nog bara Ella svara på... Jag hoppas bara att jag gjorde rätt val, för hennes skull.
Hade hon varit äldre (runt 12 år??), är jag inte säker på att jag hade gjort samma val... Det är en stor operation med mycket rehab och eftervård som är tidskrävande + att det kostar en hel del. Dessutom är ju operation alltid riskfylld, och kanske mer på äldre hundar. Kanske hade det i det fallet varit bättre att hitta en smärtlindrande medicin och låta henne leva gott så länge knäet orkade??
Men, Ella var inte ens 5 år fyllda när detta hände och jag hoppas att mitt val gör att det ökar mina chanser att ha henne i många år till och att tiden vi lade ut på detta kan ses som en investering!
Kalaset kostade totalt ca. 23.000:- om vi räknar in återbesöken. Som tur var så hade inte Tibetansk spaniel en klausul om PL i vår försäkring, samt att jag hade både valpbesiktningspapperna + de från när vi köpte henne, så vårt försäkringsbolag IF, www.if.se, godkände allt. Vi betalade bara vår fasta självrisk på 2500:-. TACK IF!
JAG ÄR YTTERST TACKSAM FÖR ALLT!
Ett stort tack även till SUNE JERRE för ett bra jobb!
Trackback
