Jasmine och Ellas blogg

(OBS! Detta är ett inlägg jag har skrivit i höstas. Tycker dock att det är all idé att slänga ut det igen, med några små tillägg)


Innan jag börjar med mitt inlägg vill jag bara säga:
- Missförstå mig rätt...

Det finns så många vackra hundar, renrasiga som blandraser. För mig är ingen av dem mindre värdefulla.
Jag gillar alla hundar oavsett ras, kön, ålder och storlek. Däremot så spelar deras personlighet och mentalitet stor roll för mig och självklart är det allra viktigaste att de är friska och har de bästa förutsättningar för ett långt och lyckligt liv.

Sen har jag, precis som alla andra, olika typer av hundar som tilltalar mig mer än andra.
Jag gillar t.ex. lite hårigare hundar som Leonberger, Collie, Tibetansk spaniel, Flat Coated Retriever o.dyl., har egentligen en liten förkärlek till långsmal-nosade hundar som t.ex. Collie, Whippet, Borzoi och liknande, samt har alltid föredragit större hundar som Grand Danois, Leonberger, Schäfer bl.a.
Gillar när de är lugna och liksom har inställningen: - Kommer jag inte idag så kommer jag en annan dag...
Jag gillar även milda, ödmjuka hundar.
Tycker självklart att t.ex. Mastiffer, Rottweiler är jättefina, men för skarpa för min smak.
Sen får vi absolut inte glömma bort att även om rasstandarden säger en viss sak, så kan det självklart finnas individer som avviker från denna... Det gäller alla raser.


Magnifik Borzoi!


Leonberger


Min egen lilla Ella är alltså ganska långt från vad jag förut har föredragit, hon är liten och trubbnosig. =)
Men ett par års regelbunden passning av Neo, en Tibetansk spaniel hane, fick mig att falla för denna lilla egensinniga ras.
Kanske är det just deras självständighet och envishet jag gillar pga. att jag alltid har varit en kattmänniska?
Jag älskar den biten hos Tibben, men samtidigt är det också dessa egenskaper som kan få en att slita sitt hår emellanåt. =)

Under min uppväxt fungerade vårt hem som ett jourhem för Djurens Vänner och vi hade ganska regelbundet hundar där under olika långa perioder, när vi inte hade egen hund.
Vi hade en Schäfer när jag var liten, lite senare så hade vi en svart Schäfer och när jag flyttade hemifrån så skaffade min mamma en blandras av Schäfer, Rottweiler och Irländsk varghund bl.a. De två sistnämnda var båda omplaceringshundar från djurhem.


Svart Schäfer. Liknar vår Dux, som vi hade när jag var yngre...


När man har växt upp så, så kan man ibland få stora skälvan på utställningar...
Alla hundarna är jättefina, MEN det ska piffas, puffas, sprayas, klippas och fluffas så man blir helt förstörd!
De ska se rastypiska ut sägs det, men vilka raser föds så? Finns inget naturligt i det... Jag förstår självklart att man vill framhäva sin hunds bästa sidor och att den ska vara så fin som möjligt, men kom igen... Har det inte gått lite väl långt?
Ett bad, en genomkamning/borstning och lite trimning av klorna borde väl räcka?
Eller det behöver jag inte ens fråga...

Bara kolla på vissa raser, så fördärvade de har blivit pga. vår fixering vid deras utseende. Några praktexempel är ju t.ex. Engelsk Bulldog, Mops, Fransk Bulldog och Pekingese som har STORA problem med bl.a. sina luftvägar, Schäfern som knappt kan gå ibland, rynkhundar som får en massa hudproblem, hundar med för långa ryggar som bara resulterar i diskbråck m.m. m.m.
Det finns ju även raser som avlas mindre hela tiden och det måste ju innebära vissa komplikationer, framförallt på skelett och inre organ.


Sönderavlad Schäfer


Pekingese


DET FÅR JU INTE HÄNDA!!! Vi får ju inte låta någon hunds hälsa bli lidande för att vi ska få våra behov tillfredsställda! VIDRIGT!
Och när de påstår att om det är seriösa uppfödare som ställer ut o.dyl. så kan man lita på att det är bra hundar. BULLSHIT! Jag har hört så förbannat mycket när man befinner sig på utställningsområdet att man faktiskt blir ledsen.
Det har ju gått så långt att vissa domare föredrar vissa uppfödare sedan innan och då är det nästan redan avgjort innan de ens ställt sig i ringen.
Såg en hund som de inte fick öpnna munnen och kolla tänderna på, men han vann sin klass. Hur är det möjligt??

Jag vet att de gör mycket för att komma åt olika rasers genetiska sjukdomar, som t.ex. Tibbens PRA. Hundarna ska kollas regelbundet innan avel.
De borde även göra riktiga hälsokontroller på alla avelshundarna en gång om året. Blodprov, röntgen, ja hela paketet, för att se om något annat spökar, såsom cancer, hjärtfel, njurfel, ledproblem o.dyl.
Dessutom skulle ALLA avelshundar mentaltestas (efter sin ras förutsättningar, vissa ska jaga, vissa ska skälla/vakta t.ex., alltså inte det mentaltest som finns att göra idag).

De kommer ju inte heller åt alla som avlar hemma. Det borde förbjudas att avla privat, utan tillstånd, och istället skulle man infört ett registrerings- och hälsokontrollssystem även för blandraser. För skit i om de är renrasiga eller ej, bara de är friska och sunda och för att få någon kontroll över det så borde man ju ha någon form av licens om man ska få kalla sig uppfödare. Och den licensen borde man få ansöka om regelbundet.

Det värsta av allt är att det handlar om pengar... Ju fler rosetter, desto bättre betalt kan man ta.
Och sen, när hundarna inte längre "duger", då omplaceras de... Inte nå´n familjemedlem där, inte.
Utan det är vad tack de får för att de har tjänat oss i några år... En spark i röven och iväg till ett helt nytt hem i en helt ny miljö. Där kanske de avlas vidare på ett tag, för att historien sen ska upprepa sig.
Är det ingen som tänker på hunden? Vad det innebär för den att byta hem?
De får kanske det jättebra, det är inte det... Bara att skiljas från sin familj och hamna i en ny, främmande miljö är ju påfrestande.
Vi gör inte så med våra barn ju... Eller?
Och för mig är det precis samma sak, ingen skillnad alls.

Att skaffa hund, barn, guldfisk, whatever, innebär ett ansvar. Det ansvaret börjar dag ett och slutar den dagen de går bort. Det förutsätter alltså att man har tänkt igenom saken väldigt noga innan man tar det beslutet. När man skaffar hund ska man dessutom noga fundera på vilken ras som passar en, så man inte hamnar i en sits som inte gynnar varken en själv eller hunden.
Och man ska vara beredd på att det kan bli ofantligt dyrt (även med försäkringar)!
Om någon skulle gjort av med sin hund pga. ekonomiska skäl så är det jag och Stefan... Vi har haft Ella i knappt 2,5 år och hon har redan kostat oss ca. 50.000-55.000:- (inkl. inköp, försäkring, mat, veterinär m.m.), och det är bara vad vi har betalat. Då är det inte inräknat det som försäkringsbolaget har ersatt (då är vi nog uppe i ca. 75.000-80.000:-).
Och då ska det dessutom tilläggas att både jag och Stefan är arbetslösa med 65% ersättningsnivå. Så, om vi reder ut det så kan minsann andra göra det!
Ella har inte valt att hamna här, vi valde henne. Hon kan inte heller rå för att hon har behövt opereras o.dyl.
Men, har man skaffat dem så får man ta hand om dem.
Som jag nämnde tidigare... Man omplacerar väl inte sitt barn för att det brutit benet, behöver blöjor längre än väntat, priset på barnmaten går upp eller man får jobb??

Framförallt känns det inte rättvist att man som engagerad och hängiven hundägare ska behöva genomgå hela den känslomässiga berg-och-dal-banan (och även den ekonomiska belastningen) som det innebär när ens älskade vän är sjuk eller lider av någon anledning.
Tycker att det är, rent ut sagt, för jävligt och oansvarigt att inte tänka på hur det känns för ägarna till alla dessa "defekta" och sjuka hundar.
De kan bli sjuka ändå, absolut, men tänk så mycket lidande som kunde besparats (både för ägaren och framförallt för hunden) med lite mer ansvar i aveln.
 
Nej, om vi ska ställa ut och avla på våra hundar så ska det ske under bättre villkor, för hundarnas bästa. Och vi som köpare måste bli mer medvetna och ställa krav.
Fram för mer sunda förutsättningar på utställningar och inför större kontroller inom aveln!
Det som görs nu är inte tillräckligt...

Inte på låååånga vägar!