Värderingar

Det debatteras mycket gällande olika metoder som används vid inlärning/uppfostran.
Läste någonstans att de metoderna vi använder, ofta speglas i hur våra grundvärderingar är och i sättet vi väljer att se på våra djur (i det här fallet hund).

Jag kan nog faktiskt hålla med om det.
Vissa av oss människor är uppväxta med att känna empati och sympati för djuren, att känna med och för dem och se dem som familjemedlemmar, vissa har vuxit upp med att se dem som något vi använder oss av i brukssyfte (t.ex. jakt, vakt o.s.v.) och så har vi ju även en del som inte haft lyckan att få vara i närheten av djur överhuvudtaget, som då kanske är rädda för dem eller helt enkelt ogillar dem.
OBS! Att man är rädd för t.ex. en hund innebär ju definitivt inte att man vill göra dem illa. Man kan ju ha vuxit upp med bra grundvärderingar ändå, som att alla är lika mycket värda, djur som människor.

Om jag tar mig själv som exempel:
Jag har alltid haft djur omkring mig under hela min uppväxt. Hundar, katter, fåglar, hästar, you name it.
Fick nog vääääldiigt tidigt lära mig att alla har samma värde och att man behandlar varandra väl.
En ömsesidig respekt.
Sen påverkar ju livet en och formar ens värderingar något.
Jag blev mycket mobbad i skolan t.ex. och tillbringade mycket tid i stallet och med hästarna. Där blev jag aldrig dömd. Hästarna tyckte om mig som jag var...
Det var nog den tiden som gjorde att jag satte all min kärlek till djuren och, faktiskt, började värdera dem högre än vad jag värderade människor.

Så är det nog än idag.
För mig, personligen, har mina djur haft det största värdet för mig.
Jag brukar skämtsamt säga att: -Hade det stått mellan Stefan och Ella så hade jag valt Ella.
Och det hade jag nog också gjort.

När jag var i 20-års åldern så hade jag en katt, Missy.
Hon var mitt allt!
En av mina "ytliga" bekanta (en kompis till en kompis) gillade inte katter och en dag när han var och hälsade på så satt Missy under soffan. Då slog han till soffan, precis där hon satt, för att få henne att gå därifrån.
Detta resulterade i att jag helt enkelt bad honom gå och aldrig mer komma tillbaka. Pratade aldrig mer med honom efter det...

Konstigt??
Nej, inte för mig.
Jag har alltid krävt lika stor respekt för mina djur som för mig.
De ingår liksom i paketet.
Man behöver inte tycka om djur, man behöver inte heller tycka som jag, men jag begär att mina djur behandlas med respekt.

Så, visst tror jag att våra egna värderingar ligger till grund för vilka metoder vi använder när vi tränar.

De som använder sina hundar i brukssyfte kan mycket väl se dem även som familjemedlemmar, men när det gäller så har de dem för ett syfte. Om det syftet är att t.ex. jaga, så är det också det den ska göra.
Och där används sällan de s.k. "mjuka" metoderna eller positiv förstärkning.

Jag ser ju på, Ella i det här fallet, som min livskamrat och vän.
Någon jag lever med, gör saker med, delar både glädje och sorg med...
Och med mina värderingar så har hon även rättigheter.
Hon:
* Sover i sängen
* Äter även om inte vi äter eller har ätit före
* Ligger i soffan
* Får ibland nå´n godsak vid bordet
* Går före i kopplet ibland
* Väljer vilket håll vi ska gå när vi är ute ibland (för vad gör det om jag inte har ett egentligt slutmål??)
* Slipper ibland göra vissa saker om hon faktiskt inte vill
m.m...  m.m...


Ella - Bortskämd, eller inte??


Bortskämd?? Kalla det vad ni vill.
Men vet ni vad...? Hon har inte tagit över och dominerar hushållet...!!! Så alla teorier om det är bara BULLSHIT, enligt mig!

Jag ansågs också vara bortskämd när jag var liten (inte med saker utan med uppmärksamhet).
Blev uppfostrad med inställningen "frihet under ansvar".
Men jag har aldrig knarkat, aldrig hoppat i säng med en massa killar, aldrig behandlat andra illa, varit kriminell m.m.
Jag var duktig i skolan och väldigt skötsam, däremot.
Att få uppmärksamhet är att bli bekräftad och det är viktigt för oss. Och jag tror att det är precis lika viktigt för våra djur att bli bekräftade.

Att visa våra hundar respekt, ge dem uppmärksamhet och ge dem möjligheten att ibland få välja själv, är en självklarhet för mig.
Sen tänker jag definitivt inte påstå att en hund i ett hem med brukssyfte är olyckligare.
Lycka är ju olika från individ till individ, precis som hos oss (för jag vägrar tro att de är så väldigt annorlunda).
Sålänge hunden är frisk, har mat, vatten, tak över huvudet och någon som bryr sig om dem, så tror jag att deras små glädjekällor kan vara väldigt olika.

För mig är det helt klart att våra värderingar och vårt sätt att se på våra hundar/djur och deras betydelse för oss har en stor betydelse i de metoderna vi väljer för inlärning/uppfostran/träning och hur vi behandlar dem överhuvudtaget.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0